LEDARSKAP.....det som är på de flestas läppar så fort man nämner "hunduppfostran"........mmm, det är nämligen så att jag har börjat ifrågasätta lite det "vanliga" tänket vad gällande just ledarskap. Jag har inte behövt fundera något märkbart tidigare på vad vi kallar för "att vara en stark ledare för din hund", "att hunden ska se dig som ledare för flocken", "att den ska veta sin rang" osv. Jag har nämligen inte haft några direkta/konkreta "problem" med Trolla, allt har som lite flutit på. Nu sitter jag med en valp som "har mycket i sig och behöver få veta vem som betämmer" och då har jag redan nu börjat fundera på hur jag och nya lilla hunden ska komma överens utan att behöva ta allt för många konflikter. Jag tror nämligen inte att jag kommer att gå med "vinst" om vi börjar att bråka på riktigt. Jag vill kunna hitta andra knappar att trycka på. Många gånger så ser vi tillbaka till den "ursprungliga" vargflocken och försöker översätta ett vargspråk/hundspråk till våra hundar, genom oss, som vi idag valt att leva med. Vi fostrar våra valpar efter "samma" regler som skulle ha gällt i en vild hundflock, tankegångarna är allt som oftast "hur skulle tiken göra med valpen i denna situation", "du som ledare måste visa vad som är rätt o fel" osv osv. Vi utgår ifrån att valpen ska se på oss som den nya flockledaren, att den ska  göra det vi ber den om för att på så sätt "lyda sin ledare". Alltså så försöker vi skapa en ny "flock av vargar" fast som nu består av människor och hundar. Där kommer min tanke in. Varför försöker vi vara som vargar? Vinner vi på att utgå från att hunden ser oss som "varg/ledare"? Finns det verkligen någon överhuvudtaget som kan vara så "klockren" i sitt vargspråk så att hunden inte märker någon skillnad? Vad är det som säger att hunden inte bara ser oss som en vanlig person? Hur tror vi att vi ska kunna förmedla samma signaler och känsla som tiken i uppfostrande syfte, ett signalsystem som tiken har byggt upp sedan den första tvätten när valpen kom till världen? Tror vi verkligen att vi kan ta över ett beteende o få samma effekt som om tiken skulle ha fått istället i vilt tillstånd? JAG tror inte det o vet ni varför? För vi ÄR inga hundar, vi är inga vargar, vi är vanliga dödliga människor som har valt att ha en hund i "gruppen". Samarbetet hund och människa har funnits sen länge. Människan upptäckte ganska så omgående att hunden kunde vara bra att ha i närheten av gruppen, den varnade vid fara, den kunde spåra upp vilt, den höll rent runt boendet genom att äta up rester och avföring. Man började ganska snart ta tillvara på hunden som en i gruppen, utnyttja hundens förmågor för egen vinnings skull. Vad var det då som fick hunden att faktiskt stanna kvar i gruppen, varför drog den inte iväg och bildade nya flockar lite här o lite där? För att hunden TJÄNADE PÅ att vara nära människan. Hunden är ett flockdjur, mao har den någon form av possitivt utbyte vid sociala konakter, precis som vi människor.  Hunden är (anser jag) en "egoist", alltså, den gör ingenting om den inte tjänar något på det. Jag tror att den valde att stanna hos oss människor just för att den fick ett utbyte i mat och social kontakt. Den upptäkte också ganska snart att om den hjälpte till att spåra/fälla ett byte så kom maten att serveras. Om den varnade vid fara så fick den också backup från resten av gruppen. Den blev helt enkelt en del av gänget. Så, hur många tror att de som började ta tillvara på hundens kvaliteter tänkte att "hmm, vi ska nog försöka vara mera som de vilda hundarna så att de ser oss som ledare". "Vi sitter här i våran grotta och ristar våra bilder på väggarna och försöker tänka som en varg" "Hur ska jag nu få hunden att spåra vilt, jo jag låtsas vara hundens mamma när den är valp så att den ser mig som högst i rang" JAG tror inte det iaf, utan jag tror helt enkelt att tillvaron flöt på genom "ge o ta" ett samarbete mellan hundar och människa sker på "lika villkor". Hunden måste tjäna på att göra något som vi vill att den ska göra för oss. Om den inte tjänar på det så skiter den helt enkelt i vad vi vill att den ska göra. Alltså, kolla på era egna hundar. Vilken hund gör något som inte är för deras egen vinnings skull? Antingen för att slippa få stryk eller få belöning av något slag. I vilket fall så TJÄNAR HUNDEN PÅ DET, sett ur hundens perspektiv. Jag tror helt enkelt inte att vi behöver vara så inbitna på att vara flockledare, jag tror att samarbetet mellan människa och hund har en annan grund som baserar sig på EGEN VINNINGS SKULL. Däremot så tror jag inte att jag kommer att kunna gå igenom mina hundars liv utan regler från min sida, regler som jag bestämmer. Jag menar så här. "Om du ska TJÄNA på att hänga med mig så bestämmer jag HUR du ska hänga med mig" "Jag har valt att ta in dig i gänget och vi har vissa regler". Man kan ju oxå nu fråga sig vad det är som driver en hund att VILJA göra det vi ber den om, vad som får den att faktiskt stanna kvar och inte peka finger o dra. Jag tror återigen att det handlar om MAT och SOCIALT UMGÄNGE. Titta på din lösa hund nästa gång ni är ute på promenad. Vad gör den? Varför gör den så? Vad får den ut av att göra så? Den gör det den känner för att göra just för tillfället. Om det handlar om att rulla sig i skit eller nosa på en fläck, äta bajs eller skälla på fåglar, leka med en pinne eller allt annat den kan hitta på, när vi inte styr över den. Allt gör den för EGEN VINNINGS SKULL, den TJÄNAR PÅ DET. Alltså, hur får vi hunden att tjäna på att hänga med MIG i gänget? Att inte välja att göra något annat vad den anser vara roligare för tillfället? Vi måste hela tiden erbjuda en "större slant". En femtiolapp istället för den tjugan som blåser där borta. En korv/boll istället för den passerande hunden? Kan det funka? Är tanken helt befäng? Det känns inte så. Alltså, vi utgår ifrån att vi vill få hunden att "tro" att den lever i en form av "vargflock" med vargregler. Jag tror att hunden helt enkelt vet att den lever i en grupp bestående av människor och ev andra hundar. För den tjänar forhoppningsvis på det, för egen vinnings skull. Men vi får ju absolut inte glömma att vi har format hunden till något vad vi anser vara önskvärt. Vi har tagit tillvara på vissa egenskaper och tagit fram nya individer i strävan efter att få fram en hund som passar just mig och mitt syfte med att ha hunden. Det har i sin tur lett till att vissa hundar kräver mer aktivering än andra, det är ju ingen nyhet. Om vi inte aktiverar de hundarna på ett sätt så att de får "spela ut" sina drifter så ser de till att hitta andra sätt att få ut de på. En del blir "hundaggresiva" andra blir stressade osv. Det vi då väljer att göra är ett viss antal aktiviteter som hunden ska utföra. Den kommer troligtvis att göra det vi ber den om eftersom att den dels får utlopp för sina sinnen men oxå för att den TJÄNAR på det, i form av lek eller mat. INTE för att göra OSS glada. 

Kortfattat, jag kommer from nu att utgå från att ett liv med hund går ut på SAMSPEL mellan HUND och MÄNNISKA, inte mellan HUND och "LÅTSASHUND"

Kom GÄRNA med reflekteringar utifrån det jag skrivit om. Om det inte blev alldeles för luddigt ;)

Kram på er alla

 

Farbror Doktorn har sagt sitt. Typ INGENTING . Det som visade sig under sömntesterna som jag gjorde var att jag hade lätt för att somna. Nahä, menar du, oj att jag inte märkt det tidigare. Jag har en medelinsomningstid på 7 min och 23 sek, hehe, snabba puckar må jag säga. Ok, men vad beror det på o vad ska vi göra åt det? Hmm, jo alla läkares bästa lösning. "VI TRYCKER I HENNE LITE PILLER SÅ LÖSER DET SIG NOG" Kanoners, så nu ska jag tydligen knapra amfetaminliknande runda små piller som ska hålla mig allert o pigg under dagarna. Just det, det finns ju några "men" och "eventuella bieffekter".
Farbror Doktorn: Du får INTE ta det lilla pillret för sent på dagen för då kommer du nog få ganska svårt att somna på kvällen sen.
Patienten Anna: Nahä, och med sent menar du?
Farbror Doktorn: Ja, inte senare än lunch iaf
Patienten Anna:  (hmm, drag i de där små tydligen) jaha, ok...och biverkningar? Vad finns det för sådana?
FD: Mmm, det var ju det....yrsel och koncentrationssvårigheter men det är inget du ska räkna med. Alltså ingen stor risk för biverkningar.
PA: Jaha, ok, ja men då är det väl det jag får göra då eller....?
FD: Ja, jo, jag kan inte riktigt komma på vad vi skulle kunna göra för fler tester just nu, vi får börja så här.
Sagt o gjort, tack för mig o vidare till arbetet. Under dagen ringde jag min vän Pia, var tvungen att ha någon att prata med, låååång väg hem från Kisa, där jag oxå lyckades göra av med 2400kr. Gick lite fort på den vägen tidigare Tack konstapeln. Iaf, Pia har en far som tydligen har koll på det där med piller så hon skulle ta reda på vad det verkligen var som jag skulle knapra. Sagt o gjort:kliande hudutslag, aggresiva tendenser, upprördhet, insomnia, inre spänningar.......
Vad ska man säga? Perfekt nu när lilla Stina ska komma hem oxå blir nog bra det där, hehe. Det löser sig nog. Ska börja knapra på lördag. Håll tummarna att jag slipper biverkningar.

Idag har första valpen åkt till sitt nya hem  Grimner A-Irpa "Sverige" kommer att bo i Norge med matte o husse. Jag önskar de massor av lycka och hoppas att hon kommer att få möjlighet att utvecklas så som vi alla hoppas på. Jag tog med mig barnen och åkte upp till Rickard o gänget, ville INTE att hon skulle få åka utan att jag fått pussa på henne en sista gång. Det blev ett farväl med tårar (när dörren stängdes), fasen vad blödig jag har blivit. Hur ska jag klara av att åtta stycken till ska lämna mig.... Nästa helg ska några till iväg. Det värsta är att en av de kommer jag inte att få ge en avskedspuss. Hon ska till Avesta med matte o de kommer attt hinna åka innan jag tar mig upp till gänget på fredag . Ska nog kanske be Rickard att bjuda på mat eller något så att de väljer att vara kvar lääänge, bara tills jag kommer upp.

Usch, nu måste jag ner under täcket o tvinga mig själv in i sömn, hehe, skojja bara, räcker med att lägga huvet på kudden sen sover tanten. Tidig morgon framför mig.

Har spenderat hela dagen på sjukhuset i Linköping på neuvrofysilogiska avdelningen (hur f*n stavas det) På tid skulle man då mäta min sömn under dagen. Började med att det klistrades fast 7 st kablar i huvet, 2 under ögonen, 2 under hakan och 2 på bröstet. En nät mössa på det, så att allt höll sig på plats sen rätt in i säng. "Titta åt höger, titta åt vänster, blinka fem gånger, titta uppåt, neråt o rakt fram, gäspa kraftigt" Så, mörkt i rummet o stänga den ljudisolerade dörren. Under 20 min skulle jag nu mätas, om jag han o komma i djupsömn eller "REM-sömn" som det faktiskt heter. Precis när jag tyckte att jag sov som bäst så röck de upp dörren o tände den fruktansvärda lamphelvetet i taket. "Upp o hoppa, nu får du inte sova mer, tralala...lala" Mmm, vem kan motså ett sånt uppvak. De var så söta systrarna som tog hand om mig.
 Så här fortskred dagen. 08.04, tester, 08.10 sovdags, 08.30 vakna. Likadant vid 10.04, 12.04, 14.04 och sist 16.04. Sista gången de väckte mmig var jag faktiskt lite irriterad på riktigt. Fem gånger har jag då lyckats somna o får bara sova i 20 min. Blääää 
 Reaktionen från de söta flickorna som tog hand om mig var gemensam, de var förundrade över hur jag faktiskt lyckades att somna under alla gånger och så snabbt. Ja, det kan kanske vara en av anledningarna till att jag faktiskt gjorde testet. Så här ser bakrunden till dagens test ut:

 Jag har under min uppväxt varit ett väldigt trött barn, haft svårt att hålla mig vaken under lektionerna, när jag läst en bok, tittat på tv, åkt i bilen osv osv. Det här har ju gjort att jag har varit tvungen till att ta till andra åtgärder för att på annat sätt hålla mig vaken, prata med andra, hitta på något att pyssla med, andra skulle säga "hon har myror i brallan, kan inte sitta still" osv. Det här har följt med mig i vuxen ålder, har aldrig sett en hel biofilm, har sällan sett en hel film på tv, kan inte läsa böcker mer än två sidor, kan inte sitta o lyssna på någon föreläsning, kan inte sitta för länge på bussen, i bilen, i väntrummet osv osv, ja ni förstår. Det här har jag lärt mig att leva med, jag har kommit på nya saker att sysselsätta mig med istället för att somna. Det har funkat bra o blivit en del av min vardag, så pass så att jag tom glömt bort att jag faktiskt har roblem. Men sen började jag jobba där jag är nu, Anticimex. Har varit där i snart 2 år och i min arbetsdag ingår lååånga bilresor, mååånga bilresor, varje dag. Minsta sträckan är Norrköping- Linköping, vissa dagar åker jag upp till 40 mil o de är inte sällsynta. Så nu till mitt problem. I och med att jag har roblem att vara stilla under en längre tid så gör detta att sitta i bil i mer än en kvart är rent av livsfarligt. jag har varit på väg av vägen ordentligt några gånger o detta kan jag inte hantera. Har försökt med alla medel jag kan komma på för att hålla mig vaken. Lyssna/vråla till musik, åka med rutan nere, röka i mängder, det enda som funkat har varit att ringa till någon o be de lyssna på mitt babblande om ingenting tills jag kommit fram dit jag ska. (Ni som blivit utsatta för de samtalen vet vad jag menar, tack som lyssnat) Dessvärre kom chefen till mig med beskedet om att min mobilräkning slutat på lite mer än 4000:- o han menade på att tom han blev lite förvånad över hur jag kan prata så mycket i mobilen under tiden jag jobbar. Mmmm, låååånga bilresor var det. Så då kände jag att det var dags att verkligen se om man inte kunde göra något åt min trötthet. Sagt o gjort, remiss till en neurolog från företagsläkaren o sen vidare till dagens äventyr. Kan vara värt att nämna att de vårdcentral-läkare jag sökt tidigare inte har något som helst intresse i att tro att det kan vara något annat än att jag säkert ljuger när jag säger att jag sover om nätterna, äter bra, rör på mig, inte lider av depression, inte äter några mediciner, har ett vanligt aktivt liv, inte dricker en massa sprit osv, en gemensam nämnare har dock varit att jag har lågt blodtryck enl.de. Kanoners, i med lite droger i den kroppen så blir det bra, synd bara att benen domnade bort så pass så att jag inte kunde gå istället, valde själv att avsluta den kuren. Var inte riktigt den effekten jag var ute efter. Men men, nu är jag här, har sovit nästan hela dagen, sitter i handduken o ska snart gå o lägga mig, undrar om det har något namn. Kanske kan jag oxå få ett normalt liv utan att behöva oroa mig för att jag kommer att somna under olämpliga tillfällen. Håll tummen.

Sov gott

Satt och läste igenom gamla mail som av någon anledning inte har tagits bort o landade på ett som jag skrivit till Trollas uppfödare där jag gav en liten kort rapport om hur Trolla hade det. Det här var i straxt efter jul 2006 och jag hade skrivit till dem att jag upplevde att hon hade utvecklat ljudkänslighet. Hon var då drygt 9 mån. Jag berättade att hon reagerade på klickern, att man gjorde bubblor med tuggummi som sprack och att jag hade svårt att fota henne eftersom att efter två kort så blev det för mycket o hon gick bort från plats. Det gemensamma med detta var att hon visade rädslor för dessa ljud. Hon satte svansen mellan benen och avlägsnade sig från plats fortast möjligt. Jag har glömt bort det här med Trolla, att hon haft det jobbit från början, redan som valp/unghund, trodde i min enfald att dessa rädslor för vissa ljud tillkommit runt 2 år. Hmm, upptäckte idag att när jag skulle stryka en pärlplatta, som min dotter gjort åt mig, så reagerade Trolla med att börja härsa o fara omkring hemma, tillslut kröp hon in under sängen o låg där o tryckte tills jag packat ihop strykbräda och strykjärn. Då som först kom hon fram o var helt tagen. Passade på att ge henne mat för att få henne att tänka på annat o hoppas på att hon skulle släppa det "obehagliga". Nu som först ligger hon brevid mig i soffan o kopplar av, hon har vandrat omkring i lägenheten mållöst o inte kunnat ta det lungt i ett par timmar. Jag fattar ingenting, vad är det som händer hos lilla hunden som gör att hon inte kan släppa vissa saker. Man tycker ju ändå att det borde lugna ner sig mellan gångerna men det är som att hon höjjer ribban varje gång o börjar där nästa gång som hon utsätts för någotv vad hon anser vara obehagligt. Det här gör mig jätte konfust, hur ska jag kunna hjälpa henne genom sina jobbiga upplevelser utan att hon ska behöva bygga på mer? Har någon haft en hund eller bekant som haft hund med liknande nerver? Om någon vet eller har tankar på hur jag kan hjälpa henne så snälla berätta. Maila mig direkt, jag står helt tom i huvet just nu.

En flytt närmar sig o med det en massa tankar som "hur kommer det att vara där", "blir det bättre än nu", "vad kommer barnen känna" osv. Det som händer är att jag kommer att flytta från min 3:a på 88 kvm (alldeles för stor) till en 1:a på 43 kvm (kanske lite liten?). Det här ger mig lite nya möjligheter o perspektiv på vad som egentligen betyder något. Jag valde att flytta till 3:an just för att jag flyttade från ett stort hus, kände ändå att jag kompromissade med rummen eftersom barnen nu delar rum. Tanken på att bo i lägenhet är för mig fortfarande vidrig, vill. INTE ha folk över/under/brevid mig på alla sidor, som i en låda. Detta har gjort att jag ser till att försöka vara aktiv utanför hemmet, träning men hunden, lek med barnen ute, jobba o åka till min raring så ofta jag kan. Det resulterar i att jag spenderar lite tid innanför lådans väggar. Varför ska jag då bo dyrt o stort, barnen är bara hemma hos mig varannan helg, i veckorna är jag hos dem i ex.huset. Kan lika gärna bo med det nödvändigaste, säng, bord, soffa o ett kök. Behöver man egentligen något mer när det ändå inte är en ändhållplats. Jag kommer vartefter att hitta mitt torp i skogen, med egen gräsmatta, inga synliga grannar, järnspis i köket o dragiga trägolv. Tacka vet jag trasmattor o tofflor. Kalla vintermornar, i med ved i spisen o på med kaffevattnet. Finns det någon härligare känsla än att få känna att huset värms upp, hundarna springer o skäller på rådjur o annat vilt bortom stängslet. Kanske tom att skotta sig fram till brevlådan för att se om det kommit någon morgontidning. Kan faktiskt överväga att börja en prenumeration på tidning bara för att få hämta den på morgonen i en sliten morgonrock.  Åhhh, va jag längtar. Men men, det kommer att dröja, nu är det flytt till liten låda som står för dörren. Det roliga i detta är att jag kommer att få möjlighet att prövas som deltidsbrandman. Det ser jag fram mot. Kommer att ta kontakt med den lokala brandstationen redan första veckan jag bor där så får vi se vart det leder. Skulle iaf vara hur kul som helst att få möjlighet att jobba som brandman. Får återkomma med brandmansupplysningar varefter.

Kram på er alla, tänk på vad ni har o lär er uppskatta det istället för att sakna det ni inte har. 

Ja, jo, då var det bekräftat! Jag har hjärnspöken som vägrar lämna mig. Det är ju så typiskt. Jag mår skitdåligt av dem o sen så ser jag till att andra i min omgivning får sig en omgång pga just mina hjärnspöken. Jag är expert på att sätta ett pyttepyttelitet sandkorn i rullning, för att sen spåna vidare så att jag har ett helt berg att bestiga. Denna gången var det min finaste Rickard som fick sig en avhyvling för att jag inte hade hört av honom på, vad jag tyckte, evigheter, det handlar om en dag, inte ens 24 h. "Det man inte vet,  mår man inte dåligt av" var det något pucko som hittade på för länge sen. Jag kan säga att det jag inte vet, mår jag SKITDÅLIGT av, för då sätter hjärnan igån på alla cylindrar o hittar på en massa sattyg för mig. Det gåt ta mig tusingen inte att kontrollera. Nu då, efter en dags tystnad från raring, så hade jag redan kommit fram till att han hittat någon annan, att det inte gick att prata med mig pga av olika saker, att han kanske var en av de skitstövlarna,  som det tyvärr finns för många av, som helt plötsligt bara struntade i att höra av sig, så förhoppningvis skulle mina känslor svalna med tiden o jag skulle låta han vara ifred. Alltså, HALLÅ DOKTORN!!!! VISST FINNS DET NÅGOT RECEPT??? Självklart så var det ju inte så alls. Det finns tingelser här i livet som vi klarade oss utan för några år sedan, som man mer eller mindre har blivit beroende av nu. MOBILEN, o vet ni......mobiler kan gå sönder, ganska ofta faktiskt så händer det. Förlåt igen raring för att jag låter mina hjärnspöken ta över, ska jobba på att kedja fast dem i källaren igen. En klok man sa till mig för inte alls länge sen, "Tänk inte så mycket, det blir bara fel". Jag försöker verkligen men det är inte lätt. Har haft anledning hela mitt liv att inte lita på folk i min omgivning, att vara på min vakt o misstänksam, för snart kommer knivhugget i ryggen. Dessvärre har jag inte lärt mig att det faktiskt finns ärliga människor med goda avsikter, jag har träffat flera stycken som inte varit ute efter att såra mig men jag har inte kunnat låta bli att tro att det snart kommer ett krokben. Men som sagt, jag jobbar på att lita på andra ibland. Ta hand om de ni har nära, gör något fint åt dem, säg något oväntat, få dem o le. Det tjänar man nog på i längden.

Kram kram

BLÄÄÄÄÄ!!!!!!! Just nu känns livet rätt trist, allt verkar minsann hända på en gång. Kanske är så att det är min tur att få allt opponer vänt nu. Jag har en fest framför mig, som iofs är uppskattad för de som kommer men som ger mig magsår o ångest. Det är så fruktansvärt mycket o fixa o styra med, kommer ALDRIG att anordna något liknande. En gång o aldrig mer. Funderar på o se till at få en släng av influensa eller någon annan sängliggande sjukdom, lagom till lördag, så kan mina gäster mingla o ha trevligt o jag får ligga o skaka av ångest. Vad tror ni om det. O pengar ska ju allt kosta oxå, passar ju perfekt nu när jag bott i en svindyr lägenhet o tydligen inte har den höga lön eller låga utgifter som jag trott från början. Någon som känner igen sig? Mmm, o sen har vi vändningen mot mig från min syster o min mor. De vill gärna lägga problem hos mig o ge mig bara lite mer dåligt samvete än vad jag redan har. Jag har fått emot mig att jag är målinriktad o impulsiv. Sen när skulle det behöva vara dåliga sidor hos en person, det är ju sånt jag fastnar för hos mina vänner. Jaja, de kommer nog att bli tvugna att förstå, blir ju inte mindre målinriktad om någon säger åt mig att jag inte kommer att klara det. Skam fan den som ger sig, eller? Det var det men inte nog med det, har en pojkvän som inte hör av sig. Jobbit som fan att ha ett distansförhållande om man inte kan ha någon kommunikation, typ telen!!!! Har tidigare blivit bränd ganska rejält av tidigare bekantskaper så jag lyckas allt förstora upp händelser till skyarna i min lilla hjärna. Har haft ont i magen jättelänge nu för att jag inte kan prata o vara med den jag tycker om. O sen när jag får en form av förklaring till bortafall av telefonsamtal så inser jag hur korkad jag är som har målat upp värsta bilden. Vad har jag gjort för fel? Är jag för påträngande? Säger jag fel saker? Kväver jag honom? osv Blääää....snacka om dålig självkänsla. Mmmm, det var väl typ det som händer i mitt liv nu. Just det, har ju eventuellt en tävling på söndag, känner mig inte riktigt motiverad att träna inför den, kommer nog inte att åka dit för att hoppas på start. Tanken är ju att jag ska följa med husse dit när han ska starta med sin stjärna men vi får väl se hur det blir med det oxå dårå. Festen är ju på lördagen o jag tror inte att den slutar vid nio så jag kan städa o åka bilen hem o sova så att jag har söndagen på mig för att hejja på någon som jag för tillfället inte vet vad han gör eller vart han är. URK!!! Skönt o få skriva av sig lite. Hoppas att ni andra har det gott o att mina gäster blir nöjda på lördag.

Kram alla